söndag 29 mars 2009

Idag för 82 år sedan - Henry Segrave kör över 200 mph!



Henry Segrave var en kille som inte gav upp!
Visserligen hade denna engelsman varit livsfarligt hjältemodig under kriget men när han bestämt yttrade att han skulle vara den första som körde fortare än 200 mph trodde många att han var galen. Men Henry var en riktig hotroddare med racinghjärta.
Tillsammans med några kollegor byggde man om en Sunbeam till en riktig monstermaskin! Dubbla Matabele V12 motorer var det som gällde - vi snackar 4 fördelare per motor, 2 stift och 4 ventiler per cylinder och DOHC i ett lättmetallblock. Drygt 44 liters slagvolym, 1000 hästar (1927!!) och treväxlad låda med kedjedrift för att spara pengar.



Han tog sin bil till Daytona den 29e mars 1927 och lastade av den på stranden där han bestämt sig för att visa världen var skåpet skall stå!
Den främsta motorn startades med tryckluft och användes sedan för att starta den andra. Ett rejält dån hördes när hans "Mystery Sunbeam" rullar ut för att gasa hårt.
Henry ger järnet rejält! I hans öron ringer förutom ett rappt dån även nyheten han fick på väg ut på stranden: en kollega som även han valt kedjedrift har precis blivit halshuggen av kedjorna!
"Mystery Sunbeam" planar ut ordentligt och strax kommer resultatet: 203 mph!!

Men denna killen lät inte bra vara gott nog. Två år senare är han tillbaka med "Golden Arrow".
En riktig käftsmäll till bil där man lagt ner mycket tid på chassiedesign för att få tillräckligt med downforce. Istället för två V12or väljer man nu en W12 (tre cylinderbankar!) som ensam ger 930 hp. Det stod ca 100.000(!) människor längs stranden när han kommer upp i 231mph och slår nytt rekord igen.



Tänk dig ljudet av denna....



Året efter kom Malcolm Campbell i sin Blue-Bird och tog det rekordet. Men det är en annan historia.
För att kunna få lite känsla i firandet av årsdagen kan man ju lyssna på en Napier W12 motor (kolla blåsen och brännaren). Känns inte Daytona-sanden mellan tårna?

lördag 28 mars 2009

Smakfulle Tiny Tim


Blir inspirerad av Larssons blogg som just lagt upp "Dont stop the music" att påminna oss om en stor artist: Tiny Tim.
Den här killen är inte lite långt ute, och visst är "tungklicksolot" bra..... eller i alla fall unikt!

DJ Fontana bär arvet vidare



I kväll spelar DJ Fontana på Svedalas Folkets Hus. Hur koolt är det? Tänk om jag mötte honom i trafiken innan idag. En bit Rockhistoria har alltså åkt på skånska vägar idag.
Domenic Joseph Fontana som han hette föddes tre dagar efter min far 1931 i Louisiana.
Han var anställd som trummis på Louisiana Hayrides lördagsshow på radio. En dag blev han ombedd att sitta in i ett band som saknade trummis. Killen som frågade var producent på den lilla skivstudion Sun Records och bandet var Elvis Presley band på tidig turne. Det sägs att allt klickade direkt mellan han och bandet och han bara fortsatte delta. Det var 1954. 4 år senare splittrades bandet men DJ fortsatte att spela trummor för Elvis genom 60-talet.
DJ såg Elvis som en nära vän och besökte honom ofta på Graceland.
Jag tycker han är värd en hyllning, men i brist på bra klipp med bara honom väljer jag ett där man bara ser hans trumpinnar ibland, men framförallt känner en del av den magin han var med att skapa.
Lycka till att välta Svedala Folkets Hus ikväll, Dominic.

fredag 27 mars 2009

Helny låt med retrokänsla och attityd!

Ålrajt. Här kommer en P3 rätt låt 2009 - och på samma gång OK på K-Retro då den "vågar vara". Lily Allen föddes 1985 men trallvänligheten har djupare rötter. Sjung med i refrängen så grannarna hör vet ja!

Gitarrer och Cadillacs!



Denna godbit lyftes upp av min vän Anders som gillade texten om hur Johnny stjäl ihop bitarna för att bygga sin "psychobilly Cadillac" som han kallar den.
Lysande berättelse som kanske sarkastiskt sett ger mer förståelse för GMs situation just nu......




Mindre än 10 år efter denna inspelningen körde Jerry Reed lastbil och kallade sig "Snowman" i Smokey and the Bandit. Visst är han "The Claw"! Och jag behöver väl inte säga att denna versionen är bättre än Elvis....?



Ännu en gitarrhjälte: Bobby Fuller från Texas blev inte mer än 24, men han fick uppleva att kompa Nancy Sinatra, och då kan man ju lägga rockhjältemössan på hyllan för en stund.

måndag 23 mars 2009

Tysk gladpop för oompa-hög volym

"Bönor i öronen" sjöng han om, Gus Backus från New York. Innan dess var han med Del-Vikings och sjöng "Come go with me", men det var som hjärtekrossare i Tyskland han blev störst.



Conny Froboess och Peter Krauss åker fram i en asfräck pedalbåt och småflörtar lite.
Hemmalagad kål, Strudel till efterrätt och Conny och Peter på radion. Sehr gut!



Wenche Myhre fick hjälp av James Last att göra nonsenspop på tyska 1970. En lysande feststartare!



En kort trippel från Vaterland.

söndag 22 mars 2009

Mannen som uppfann muskelbilen



Det är nästan exakt fyra år sedan John DeLorean gick bort, 80 år gammal, och det finns absolut skäl till att ta en stund att påminna sig om denne man.

John började sin "bil-bana" på Chrysler genom att gå deras eget utbildningsprogram, men fick snabbt ett nytt jobb på Packard där han utmärkte sig genom att förbättra deras automatlådor. Han lär själv ha sagt att Packards position som premiumvagn lärde honom mycket om värdet av bra ingenjörsskap. Den aningen kostsamma positionen gjorde att Packard kom att gå upp i Studebaker, och just då fick han ett erbjudande att börja på Pontiacs RnD. Under tiden som kom skulle han genomföra en mångfald av konstruktionsförändringar, all från "lane change turn signal" (som man börjar se mer på nya bilar nu) till en sexcylindrig SOHC motor.

Men det var 1964 som han verkligen kom in i rampljuset genom att vara ansvarig för utvecklingen av vad som brukar kallas för den första muskelbilen - Pontiac GTO.
Detta vände Pontiacs image från tråkig hemmafrubil till ungdomligt sportig, och lade grunden till framgångar som Firebird.
John satt nu i företagets topp, men trivdes inte riktigt med rivaliteten och baktalandet. Dessutom hade han svårt att få igenom reklamkampanjer, som "Tiger-kampanjen" för GTO.



John blev GM:s superstar och frotterade sig med de stora namnen i nöjesindustrin.
Sammy Davis jr och Johnny Carson var två kompisar. Nu tjänade han stora stålar, mer än 200.000$ plus bonusar i storleksordning 400.000$. 1969 blev han chef för Chevrolet och lanserade till exempel Vega som Chevrolets mesta kvalitetsprodukt någonsin, med över 2.000 bilar i test på vägen.

Lång historia kort, så lämnade han GM som 48-åring 1973, och fick en återförsäljaranläggning för Cadillac i Florida som pension.
Som du ju vet så startade han sitt eget märke, DMC, när han slutade på GM, och byggde bilar i rostfritt stål med Renault/Volvo motor och Lotuschassie. Men det är en annan historia precis som en del tråkigheter med lagen senare.

Nåväl, som en hyllning till John bjuds här på en åktur i en -64 GTO.

torsdag 19 mars 2009

Honda Bob




Hittade denna Civic gen-etta tillsammans med en story om ägaren Honda Bob. Honda Bob hette Boileau i efternamn. Hans son Bob III kom ihåg ett tillfälle hur hans far, som raceade i GT5 och höll sig runt 5-6 plats, sa innan start: "om jag stannar för nåt så är det en öl". Racet började och efter några varv jagandes i toppen dog bilen. Bob förstod att det var strömbrist och såg snart att kabelskon var av batteriet. Han tryckte dit den igen men en funktionär sa att man inte fick göra reparationer längs banan och ville stoppa honom. Bob blev irriterad och gick bort mot en läktare och frågade om någon hade en öl att bjuda på. Flera händer höjdes, Honda Bob fick sin öl, tog en klunk, höjde flaskan mot funktionären och hoppade in i bilen och blåste iväg.
Han avverkade resten av racet och kom i mål med en Bud mellan benen.
Bob var dessutom en del av Hondas historia i USA då han var den som åkte runt och försökte få bilhandlare att ta upp det nya märket. Hans tjänstebil var för övrigt en Chevrolet Impala. Allt detta enligt Hondatuningmagazine.com.
Fräckt tycker jag!

Camaro -69 med vårkänsla



Känner att vårvädret får mig att lägga upp denna åkfilm. Visst ser vägen ovanför ZL-1 huven lockande ut och småblockaren låter frisk.
Bättre än tussilago.

onsdag 18 mars 2009

France, Mareva och April.



Om min vän Janne får bestämma så tror jag det är France Gall som gäller. Hoo-eee så bra det är, och kanske ett enkelt val av låt om man sett Death Proof.
France föddes samma år som min Buick, 1947, och 1963 blev hon uppmuntrad av sin far att skicka in demos till Serge Gainsbourgs AD, och hennes första singel spelades på radion för första gången på hennes 16-års dag. 1965 vet väl alla att hon gjorde en låt om vaxdockor som Luxembourgs bidrag till Eurovisionschlagerfestivalen. Stor hit.
1964 gjorde hon denna Gainsbourg-låten. Den tål att höras ofta.

Ett hopp fram i tiden:
Mareva Galanter blev Miss Tahiti 1998 och Miss France 1999, men hade en passion för Yé-yè och gav ut Ukuyéyé 2006 (inte så retro) och har hostat en show på fransk TV som hette Do you Do Scopitone, full av 50 och 60-tals klipp.
Mareva låter så här:



På jobbet plågade jag ut dem med en version av April March som användes i slutet av Tarantinos Death Wish, här med klipp från en annan favve-rulle: Russ Meyers "Faster Pussycat Kill Kill". Så himla bra!



...och där satt en trippel!!

tisdag 17 mars 2009

There´s a guy down at the chip shop swears his Elvis



Blev påmind om Kirsty MacCall nyss och eftersom Tracey Ullman spelat in några av hennes låtar och jag spelade hennes skiva "You broke my heart in 17 places" idag, där titelspåret är från Kirsty.
Strax innan julen 2000 dog Kirsty. Hon dök med familjen i Mexico när en motorbåt var på väg att köra över hennes son. Kirsty reagerade snabbt, knuffade undan honom men dog ögonblickligen när båten träffade henne.
Idag finns en bänk tillängnad henne i Soho, där fansen träffas runt hennes födelsedag i oktober vart år.
Denna skivan svarvade jag 1981. Skulle man ha med låten på ett band så tog låttiteln halva omslaget att skriva. Här ser hon härligt "anti-glam" och allvarlig ut när hon pluggar den på ett holländskt program som heter Disco.

Kirsty rocks!

Life is a rock

Retro är sjuttiotalet och 1974 spelade en grupp studioartister med bubbelgumkungen Joey Levine som andfådd(?) sångare under namnet Reunion in denna lekfulla "rap". Tycker den är kul och bildspelet är bra. 1984 spelade Tracey Ullman in den och 1988 använde McDonalds i US den 1988 till sin 1.000.000$ menu song, som började:

"Big Mac, Mc DLT, a Quarter-Pounder with some cheese, Filet-O-Fish, a hamburger, a cheeseburger, a Happy Meal. McNuggets, tasty golden french fries, regular or larger size, and salads: chef or garden, or a chicken salad oriental. Big Big Breakfast, Egg McMuffin, hot hot cakes, and sausage. Maybe biscuits, bacon, egg and cheese, a sausage, danish, hash browns too. And for dessert hot apple pies, and sundaes three varieties, a soft-serve cone, three kinds of shakes, and chocolatey chip cookies. And to drink a Coca-Cola, Diet Coke, and orange drink, A Sprite and coffee, decaf too, A lowfat milk, also an orange juice. I love McDonald's, good time great taste, and I get this all at one place..."

Hey - vem hänger med och tar en burgare?





Kolla in Tracey Ullmans också!



Och McDonalds...

lördag 14 mars 2009

Om man inte får nackhårsres av detta så är man nog inte motorintresserad

BRM V16. Om du när du lyssnar på klippet tänker att det där är väl en modern motor - tänk igen! Det var ett racingprojekt med massor av motflyt, men 1950 (alltså 1950!!) lät det så här grymt. Jag är nog inte ensam om att tycka att detta kanske är det bästa motorljudet i historien. Och det 1950...
Lättmetalls V16, 1,5 liter (!), 12.000 varv, runt 600 hp, torrsump, balansaxlar, DOHC och dubbla skovelkompressorer på max 5,7 bars tryck.
Hotrods i all ära men detta var väl en del av originalförlagan.
Lyssna minst två gånger på hög volym - tag sedan kallt vatten i ansiktet och ligg ner en stund..........huuuiii!



fredag 13 mars 2009

Tysk twist från Teddy

Vilket ös i St. Tropez 1964! En av mina favvisar. Teddy Parker hann gå igenom en flock pseudonymer (Ralph Herwig, Bernd Anderson, Bobby Stern, Jimmy Fields, Johnny) innan han kläckte sin första singel under sitt riktiga namn Claus Herwig 1960. 1962 skrev han med Telefunken och tog då nemnet Teddy. Ett år senare kom "Nachtexpress nach St. Tropez" som när jag köpte den singeln under 90-talet gjorde att jag ville åka till denna omsjungna plats "real bad". Skulle vilja ha två låtar till med Teddy, "Hätt ich ein weißes Sportcoupé" och "Sieben Tage ohne Susi", men det kommer väl..

torsdag 12 mars 2009

She´s a mod

Ray Columbus and the Invaders får vara mitt tidiga bidrag till fredagsmusiken. 1962 startades gruppen bara för att läggas ner 1965, men 1964 låg grabbarna listetta i Sydney med "She´s a mod" och deras version av "I wanna be your man" sålde mer än Beatles och Stones versioner. Väl hemma i Auckland igen var man hjältar efter att ha turnerat med namn som Orbison. Husomhelst, detta är BRA shake, så skruva upp och njut av killarna.

Rör, rör, rör

Ett sådant blås skulle jag vilja ha på min Buick. Det handlar om seriös tillverkning, men ljudet är.... som en "Grönby-Ferrari". Fyra förgasare till den raka åttan är också "hotrod". Jag gillar raka motorer - det finns nåt "anti" i dem i allt v-motor tuggande. Fast detta kommer från killen som skulle köpa en Jeep med sexa och kom hem med en V8......


onsdag 11 mars 2009

Reparata rocks!

Sex år efter att Mary Aiese (det vill säga Reparata) och hennes kompisar i Brooklyn startat bandet fick de en hit på Tio i Topp 1968 med denna låten. Gitarrljudet är helcoolt. Suck it up!

fredag 6 mars 2009

Richard Ruth och "Grump-lump"-Chevyn


Richard älskade bilar. Han byggde racechassin redan innan dess. Inte långt efter öppnandet av hans speedshop 1969 i Merced, CA, dök det upp en kille som ville göra film. Filmen skulle vara en road movie med massor av bilscener och nu letade han efter en av stjärnorna. Egentligen var stjärnan den bilen som bland annat Dennis Wilson från the Beach Boys skulle åka i, men snart skulle Ruth få en roll i filmen också.
60-talet hade kommit till sitt slut och 1970 kom ett nytt utförande på bigblockaren från Chevrolet - 454an. Det var enda året den gav 460 hästar i LS-7 utförande. En passande maskin.
Skalet fick bli en 1955 Chevrolet 150 som "reducerades" till 210-utförande genom att raka den på lister. En klassisk racer.

Ruth monterade ett tunnel ram insug med dubbla fyrportare, en M-22 "rockcrusher" låda och en Oldsmobile axel med 4,88:1. Dessutom stel axel fram, skivbromsar runt om, flippfront, skuff och dörrar i plast, rutor i plast och American mags med M&H Racemaster drag slicks. Bilen sägs ha klockats för låga 10:or på strippen innan den levererades till filminspelningen.

På huven satte man ett så kallat Grump-lump scoop. Allt var klart för att visa beställaren.

Regissören och beställaren av bilen Monty Hellman var nöjd. 20 år senare skulle han producera Reservoir Dogs och dra sitt strå till att influera Tarantino att göra en bilfilm i Death Proof 2007.

Nå, filmen, Two Lane Blacktop, hade premiär 1971 i Usa men först 1973 i Sverige.

Samma år hade American Graffiti premiär i Sverige och Harrison Ford sitter då i samma bil som rollfiguren Bob Falfa. Det var OK med George Lucas att behålla bilen fast motorn kom ut 8 år efter att filmen skall utspela sig. Harrison Ford är nöjd bara han slapp klippa sitt då långa hår. En cowboyhatt löste den konflikten.

Richard Ruth sätter alltså ihop bilen för denna andra film, och nu går den ännu bättre.
I slutscenen knäcker man två bakaxlar innan man kan filma det legendariska racet mot Milners 32:a.

Efter filmen slumpas bilen bort och Richard Ruth fortsatte att bygga racebilar. Hans företag finns kvar än idag precis som 55an.

Way cool, Richard!

onsdag 4 mars 2009

Carroll Shelby, Lucky Casner och Råbelöv


Fick ett tips på en annons på Mobile.de av Tim som fick mig upphetsad. Just nu säljs en Maserati 450S, visserligen en klon, men ändå. Bilden säger allt, och om den inte gör det kan du sluta läsa. Såå vacker...

450S, läste jag till mig, utvecklades samtidigt som Birdcage-Maseratin imponerade på tävlingsbanor över hela världen i slutet på 50-talet. 800kg, transaxellåda, rörram och 4,7 liters DOHC V8 på 400 hästar. Och - igen - en design som ger varma känslor.

Carroll Shelby var en av dem som prövade ut bilen. Den blev först testad på Råbelövsbanan utanför Kristianstad 1956 och kom tillbaka året efter och vann Sveriges GP. På den tiden var det inte ovanligt att man transporterade tävlingsbilen på egna hjul och jag får lite lyckofrossa att det motorljudet ekade över den skånska steppen, och att kanske jag har kört på samma vägar som den. Känslan...

Samtidigt levde Lucky Casner, en halvbra förare men helgjuten säljare, livet i racingkretsar genom sitt team Casner Motor Racing Division, eller Camoradi som han förkortade det. Med ett gäng Maseratis Tipo 61 Birdcage tog han hem segrar i USA och Europa. Under -58 körde Shelby F1 i Maserati. -59 körde han Aston Martin och vann på Le Mans.

Eftersom Lucky gärna ville ha med några Corvetter i sitt team tog han kontakt med Zora Arkus Duntov och ordnade fram två -60:or med bränsleinsprutade 283:or och började racea dem. En körde sig igenom Europa och avverkade Targa Florio, Nurburgring och Le Mans sommaren 1960, sex månader innan jag blev född. Det året hade GP i Sverige flyttats till Karlskoga och Camoradi-Corvetten kördes genom Sverige dit för att ta en 4:e plats. På vägen hem gick den av vägen (att föreställa sig denna vagn bränna fram på svenska landsvägar) och blev till skrot, bilen lämnades, motorn tog Lucky ur och satte i en Maserati, bara för att sedan hamna i en båt som sjönk, och Camoradi-Corvetten gick in i historien.

1965 blåser Lucky ner för Mulsannerakan på Le Mans i en Maserati, tappar fästet och går även han in i historien.

Vid det laget har man auktionerat ut läktarna i Råbelöv och GP är ett minne.

Hur kolt är det att man kan tänka på sånt för att man ser en bilannons på nätet.

Tack Tim och Lucky och Carroll för resan.

tisdag 3 mars 2009

Spotify eller monogrammofon?


Idag fick jag ett testabonnemang på Spotify av min vän Robban, som i sin tur fick ett genom jobbet. För några veckor sedan hade jag och min vän Janne skivspelarkväll hemma hos honom som bestod av ett tiotal DVD med filmklipp på artister som framför allahanda popmusik från framförallt 60-talet. Spotify har jag utmanat och hittat både Hasil Adkins och Manuela.

DVD:erna innehöll en massa prylar jag aldrig sett förut; jag är inte så bra på vad som vad som kom ut ur Italien till exempel och Patty Pravo är ett nytt namn för mig.

Jag har upptäckt ny musik i ett gäng år nu men jag känner att trots det så öppnas nya vägar ständigt. Missförstå mig inte - jag är lika oball som nån annan och lika digital som näste man, men man måste ändå reagera när Legendary Stardust Cowboy streamas ner genom mitt trådlösa bredband till min laptop och åker ut genom min dators lätt mesiga högtalare så det låter som om det kom ur en original rörradio i en Buick.

I det rummet som jag spelar vax står det en gammal Luxoranläggning från början av sjuttiotalet som min vän Berndt fixade till mig. Härligt opretentiöst monoljud kommer ur den och får Heidi Bruhl att låta precis som om hon var på Spotify.

Det teknologiska kretsloppet. Härligt. Jag älskar det....