söndag 26 september 2010

Rock/Bluesrot: Handy, Harry, Berry och integrationen.


Så här i valtider och när nu Sverigedemokraterna lyckats skrämma större partier kan man allt som oftast höra samma kommentar från dessa: "Det är viktigt att prata om integration, det kanske vi inte gjort så mycket och det måste vi bli bättre på". Då suckar man djupt och känner att det där med lika människovärde är nog inte runt hörnet.
Men det kunde vara värre.
Ett ämne som återkommer här på K-Retro är så klart rötterna till vår populärmusik och mycket kommer ju från USA och där var det ju som alla vet inte riktigt så mycket till integration förr i tiden.
Att vara färgad och i musikindustrin var inte så lätt alla gånger även om väldigt mycket utav det vi kallar för historiska hittar kom just från färgade.
Vi börjar historien för hundra år sedan.


I början av 1900-talet var det mest bara vita som hamnade på skiva. Skivbolagen ägdes av vita och man var inte pigg på att låta färgade spela in då det ansågs mindre bra. 1920 hade bara två färgade artister gjort inspelningar på etablerade skivbolag i USA. Killar som Louis Armstrong sågs som underhållande men istället för att spela in deras låtar tog man deras idéer och lät vita artister spela in.

Nu var ju detta en tid då de färgades migration var som starkast. Man flyttade från jordbruk i södern och blev stadsbor inte minst i norr. Fler färgade visade sig vara duktiga på musik men kunde bara nå sin publik genom klubbar som ju oftast var antingen "svarta" eller "vita" (och då menar jag inte ur tillståndsperspektiv...).


En kille som ville göra nåt åt det var Harry Pace. Harry hade relativt ljus hy och hade tagit sig igenom universitet och jobbat för försäkringsbolag och banker och bevisat sig ha ett bra affärssinne. Han skulle snart bli den som startade det första skivbolaget för svarta artister.

Men låt oss vrida siktet åt ett annat håll för en stund.

Memphis, Tennessee, ligger i bomullsodlarland. För hundra år sedan var det det som gällde som yrke om du var färgad och bodde i det området. När man väl fick en stund över så ville man festa till ordentligt och åkte in till Memphis glädjekvarter på Beale Street.



Beale var lite som Reeperbahn i Hamburg: tufft, ofta utanför lagen och frisläppt och med mycket musik och fest. Plockarna hade när de jobbade så kallade "Chanters" som sjöng arbetssånger, idag ersatta med iPods.
När man åkte in för att festa tog man med sig sina chanters som givetvis bidrog till stämningen. Här fanns också svarta musikanter som med enkla instrument gjorde enkel musik.

Vid ett bord satt gärna W.C. Handy. Handy var en utbildad musiker som tyckte om folkmusik och gärna blandade in strofer och effekter i sin musik. Han satt och försökte skriva ned vad som hände. Detta var en högst lokal företeelse men han tyckte om den musiken som blev till och försökte beskriva den i ackord och tempo.


Handy gjorde det till en utmaning att konceptualisera den musikformen som uppstod på Beale Street och började tidigt tala om "blå noter". Med tiden skulle man kalla hans sätt att spela för "Twelve bar blues" eller långt senare i Sverige för "Bluestolvan".
Om du känner dig osäker på vad det är så är detta ett smakprov hur det låter på gitarr:


....eller så här lite senare i tiden och lite snabbare....



Han berättar om att han en dag träffade vad han själv beskriver som en "loose jointed negro" som satt och spelade gitarr på järnvägsstationen. Han repeterade samma refräng om och om igen och höll en kniv mot strängarna "som Hawaiianer". Det gjorde ett starkt intryck.

Handy umgicks med många andra musiker, bland annat Al Bernard som skrev den första versionen av "Shake, rattle and roll" som skulle bli inspirationen till Big Joe Turners och senare Bill Haley och Elvis version.


Handy skrev 1912 "Memphis Blues" som då innehöll just den nya bluestolvan och som av många betraktas som den första publicerade bluesen. Han spelade alltså inte in den. Han skrev noterna till den och sålde dessa till hemmamusikanter som letade efter nåt nytt att klinka fram på familjekvällen.


Det där med att publicera noter, "sheet music", och sälja den kunde kanske vara ett sätt att tjäna pengar, tänkte Handy.

Det var nu han träffade Harry Pace. Harry jobbade just då på Handys bank och tyckte att det vore spännande att starta ett sådant företag med Handy och eftersom de snabbt blev vänner.
Med Harrys affärssinne och Handys kreativitet blev "Pace and Handy Music Company" hyfsat framgångsrikt. Handy kommer ihåg att han trodde att man som färgad skulle ta chansen att köpa musik av andra färgade men konstaterade att det var framför allt vita band som köpte hans musik.


Men fortfarande kvarstod orättvisan. Att man som färgad inte fick chansen att spela in. Harry agerade och startade 1920 "Black Swan Record Company". Det gick knackigt i början. Först 1921 fick man en hit med Ethel Waters "Oh Daddy" och "Down home blues". Den var den första låten av en färgad artist som spelades på radio och sålde bra.
Black Swan använde sig av en ung Louis Armstrong på Kornett.


Men för oss rockare blev det 1922 som Trixie Smith spelade in sin "My man rocks me (with a steady roll)" och därigenom gav Alan Freed läge att exalterad utbrista i "Tonight we are rocking and rolling" efter Trixies låt på sin radioshow och därigenom sattes begreppet "Rock n Roll".



Innan dess hade begreppet "Rocking and rolling" handlat om sex och även Trixies låt hade undermening. Givetvis var detta ett skäl till att rocken fick många motståndare när den slog rot under 50-talet. Ingen ville väl utsätta sina tonårsdöttrar för snusk. Och kanske var det därför den levde vidare.

Integrationen då?
Tja, 1923 begärdes Black Swan i konkurs så det var inte mer än tre år som företaget gjorde "svarta affärer". Och efter det finns massor av historier om hur rasfrågan har påverkat färgade artister negativt. Det finns ju storyn om hur Chuck Berrys promofoto var processat för att han skulle se vit ut och därigenom sälja skivor men å andra sidan nästan dödat honom när han överaskade arrangörerna med sin riktiga hudfärg på en dans i sydstaterna.


Som svart artist tjänade man inte mycket pengar. Inte som vit heller. Som svart var man kanske hänvisad till "The Chitlin´circuit" där man jobbade för inälvsmat (och pengar..). Ett område där till exempel Michael Jackson startade.
Här kompar Hendrix Wilson Picket på ett sådant ställe.


Berry Gordy skrev hittar åt Jackie Wilson. Jackie fick äran och en del pengar medan Berry fick småslantar som författare. Detta sög tyckte Barry och bestämde sig 1959 för att starta ett skivbolag för framförallt svarta artister. Han insåg att han skulle tjäna bättre med pengar genom att spela in och sälja musik och gjorde slag i saken.
Han köpte en fastighet i utkanten av Detroit, ett vanligt enfamiljshus, och började jaga artister. Han ville döpa företaget till "Tammy" efter Debbie Reynolds låt men det gick inte så namnet fick bli "Tamla". Tamlas första hit var också 1959.
Detta brukar man säga var den första låten med "helt svart bakgrund" som blev en crossover-hit, det vill säga hos vita musikfans.
Berry skev den tillsammans med Janie Bradford när han hade ont om pengar och hans företag behövde lite ekonomiska framgångar.
Den heter givetvis "Money (that´s what I want)" och sjöngs in av Barret Strong som hade flyttat upp från Hard Times i Mississippi.


Money är ju en hörnstenslåt i musikhistorien även utanför "rasfrågan". Beatles, Sonics och Jerry Lee på Live at Star Club är bara några exempel.


Senare under 1959 startade Barry ett nytt skivbolag, Motown Records, som referens till biltillverkningens hemstad Detroit. Året efter slår han ihop bolagen och Tamla/Motown är fött. Smokey Robinson and The Miracles blev företagets kassako, men många andra som Mary Wells, Marvelettes, Supremes, Jackson5 och Marvin Gaye är några.


Bra på att starta bolag kom snart nog "Gordy", "VIP", "Soul" och "Rare earth" och fler. Berry tjänade massor av pengar.

Harry Pace lyckades stänga Black Swan och sälja skivpressarna. Han startade istället ett framgångsrikt försäkringsföretag, läste juridik och öppnade tillsist en advokatbyrå i Chicago 1942. Han dog 1943.

WC Handy bodde kvar i New York och skrev 5 böcker om bluesen. 1943 trillade han av en tunnelbaneplattform och blev blind. ´55 fick han en stroke och ´58 gick han bort.
Över 25.000 fanns på plats för hans begravning och 150.000 fanns på gatorna för att visa sin respekt. Han vilar i Bronx.


Bluesen finns kvar och mår bra. Och det gör Rock ´n rollen med.

måndag 20 september 2010

Ipcress file från 1965; En smutsigare Bond med farligt bra tema


"Now listen to me. Listen to me...." "Ipcress file" är en höjdarrulle med ett kanontema. Som allt annat finns det lite historia bakom.


1961 läste Harry Salzman Ian Flemings "Goldfinger" och blev imponerad. Han var en kille som hade rykte om sig att ta på sig stora projekt och genomföra dem så det var inte en total överaskning när han bestämde sig för att göra film av James Bond och skaffade sig rättigheterna. Ian Fleming tyckte själv att hans böcker om Bond skulle bli dåliga filmer och gjorde ingen hemlighet av det. Harry fick ihop $50.000 och slog till.


Albert R Broccoli, eller "Cubby" som han kallades tänkte på samma sak men var sent ute. Harry hade redan rättigheterna och ville inte sälja. Efter att ha lärt känna varandra beslutade Harry sig för att gå in i partnerskap med Cubby. Cubbys fru hetta Dana och Harrys hette Jaquiline så bolaget fick heta Danjaq och ett produktionsbolag vid namn EON bildades som en del av det. Cubby, som funnits i filmbranschen en tid (och hade släkt som var gangsters) fick ihop startkapitalet och "Dr. No" kom ut 1962. Året efter släpptes "From Russia with love" och framgångarna började synas.

Efter "Goldfinger" hade Harry börjat att tröttna på Bond. Han blev förtjust i Len Deightons "The Ipcress File", där huvudpersonen saknar namn, men när Harry träffade Michael Caine satte han Harrys namn på hjälten och gav honom efternamnet Palmer efter en skolkamrat.


Harry Palmer hade samma farliga jobb som Bond, fast gjorde ingen hemlighet av sitt förakt för auktoriteter, hade tydlig Cockney-dialekt, och lagade sin egen omelett i kontrast till Bonds Château Lafite Rothschild-beställningar. Harry gillade Palmers svarta och beska humor och arrogans.

Produktionen var enklare och mindre kostsam och Harry säkerställde kvaliteten genom att ta med sig de tyngsta namnen från Bond-produktionen.


Däribland John Barry. Han och hans grupp John Barry Seven hade blivit odödligförklarade med temat till Bond, och satte ribban högt till "Ipcress file".

Temat är ett härligt stycke agentmusik, hårt och farligt. Döm själv.

måndag 13 september 2010

Winternationals och Bulltofta i Malmö: Otur och retur


Sällan har man väl missat Winternationals på strippen i Malmö, och inte heller denna gången. Vi köpte helgpass för att njuta ordentligt vilket kanske var bra då vår dragracingupplevelse blev lite upphackad.
Fredagen rullade på tills dess Pennzoil-doorslammern gick in i räcket och tävlingarna upphörde för att reparera detsamma. Eftersom vi kom sent blev det knappt en timmas ös för oss. Sedan kom lördagen.
Vi tillbringade förmiddagen på Bulltofta Veteranmarknad, som kändes mindre än förra året. Fast det är ju alltid kul att gå på marknad.







Sedan åkte vi till strippen. Det tog inte lång tid innan regnet kom....







Till sist hade vi några timmar på söndagen som faktiskt var smått givande. Fast när speakern säger att det blir en paus på 45 minuter för att göra stegarna och det tar över en timme längre tid kan man ju känna sig lite bortglömd som åskådare.







Resultat etc får du leta efter någon annanstans.
Tre onsdagskörningar kvar. Tillsammans med att det är sista Löddeträffen på tisdag gör att man känner vintern runt hörnet.
Håll ut!

tisdag 7 september 2010

Degeberga veteranmarknad: större än någonsin


Om du gillar veteranmarknader och bor i Skåne med omnejd så vet du att det är två riktigt stora tillfällen att inte missa: Höör i början av maj och Degeberga i början av september. Nu kör man ju en marknad i Degeberga på våren med och den är, precis som Bulltofta som är nu på lördag, klart värda besök. Men "the mother swap" är ändå Degis, och det befästes ytterligare i lördags. Jag har aldrig sett fler säljare, och antalet "finbilar" måste ha varit i topp. Härligt för en prylkille som mig.

Man hör mer av våra danska vänner på plats och till och med engelska hördes så det är inte längre en liten halvlortig begivenhet av lokal karaktär. Det är en träff för seriösa intressenter.

Fast fortfarande hör man så klart ordväxlingar som:
"Är det med moms?"
"Nej det är RILUM!"
"RILUM, vad är det"
"Det är skånska för Rakt I Lomman Utan Moms."

En av mina favvo-citat hörde jag på Degeberga:
Köparen: "Ja, man måste ju pruta lite. Det förstår du väl?"
Säljaren: "Visst! Jag had en god vän. Han prutade på allt han köpte. Han blev överkörd av en buss!"
Sagt med lite eftertryck var detta ett sätt att avsluta prutandet...

Min egen fångst blev en luftrenare till en 327 Corvette (till Camaron), några vattenanslutningar (till Buicken) och ett program till dragracingen på Bulltofta -79. Megaretro!
Anyway, här kommer några få bilder som på intet vis gör upplevelsen rättvisa.

Go east, young man!