lördag 30 oktober 2010

K-Monsterlåt: Rumble


Med Halloween i krokarna måste ju en monsterlåt stå på programmet. Jag hade gärna valt "Draculas Deuce" med The Ghouls, men eftersom det är en av många låtar jag inte har hittat på nätet (men tack och lov har på vax) siktar vi in oss på en annan höjdare: "Rumble"....!

Historien om låten börjar som så många andra med en fattig ung man. Lincoln Wray hade inte mycket. Hans familj var fattig men han hade fått en gammal gitarr och satt som 8-åring och plinkade på verandan då en färgad man som passerade på gatan såg honom och valde att hjälpa honom. Mannen var bluesgitarist och hette Hambone och visade unge Lincoln hur man spelade slide med en flaska. Linc var såld.

Spolar man framåt en del år så skaffade Linc sig ett band och spelade country. 1955 flyttade han till Washington DC och blev snart husband på Milt Grant Show. Som the Wraymen fick de kompa många av de stora artisterna som besökte TV-showen.

Samtidigt hade Dick Clark en uppenbarelse på sin berömda show "American Bandstand".
När han spelade Chuck Willis låt "CC Rider", en gungig låt om en prostituerad(?), märkte han att ungdomarna inte dansade så mycket som gick rytmiskt över dansgolvet.



Dick vädrade en ny dans och gav idén till Brook Benton som skrev "The Stroll" som följd. Låten gav man till bandet "The Diamonds" som redan hade haft hittar som "Little Darlin´" och en ny dans föddes 1957.



Det sägs att Milt Grant hade en danstillställning, ett "record hop", i Fredricksburg VA, och bad som vanligt The Wraymen att kompa gästerna som var just The Diamonds.
Link hade gjort klart att han inte kunde spela nån jävla "Stroll" men hans bror Doug började trumma takten i låten och Link gjorde sitt bästa på gitarren.
Och bra blev det. Kidsen blev som galna och glömde bort The Diamonds och tvingade Wraymen att spela sin nya Stroll-liknande instrumentallåt fyra gånger den kvällen.

Link förstod att han hade hittat nåt och tog dagen efter kontakt med sin andre bror Vernon som nu hade en inspelningsstudio i Washington. Link, som fortfarande inte hade mycket pengar, hade en förstärkare från varuhuskedjan Sears and Roebuck. Den var egentligen inte särskilt bra. När han skruvade upp den på högsta blev ljudet förvrängt och konstigt. Idag hade vi kanske kallat det distat och/eller reverb.


Han fick inte till ljudet i studion så han tog en blyertspenna och stack den flera gånger genom högtalarmembranet. Där satt den.....rått!

Man döpte den konstiga låten till "Oddball" och gick med inspelningen till skivbolaget Cadence och träffade Archie.
Han haatade låten! Men tack och lov fick hans tonårsdotter höra den och hon älskade den! Hon tyckte att den låt som nåt ur "West side story" och tänkte på scenen där gatugängen möts. Hon tyckte att det fanns ett bättre namn. Till slut fick Phil Everly höra den och kom på vad den skulle heta.

"Rumble" blev pressad och såld.


En del tyckte att låten glorifierade undomsbrottslighet och att den var sexuellt suggestiv så den bannlystes i flera stater men det hjälpte inte. "Rumble" blev en hit och klättrade på listorna.
Bob Dylan har kallat den för den bästa instrumentallåten någonsin.

Kanske beskriver Jimmy Page bäst vad "Rumble" var. Han nedlåter sig tillochmed till att spela luftgitarr för oss:



Låten fick en ny chans på listorna under 70-talet och om du frågar mig så står den sig bra mot musiken idag.

Link gick bort för exakt fem år sedan den 5e november och ligger begravd utanför Köpenhamn i Kristians Kirke.



Han var "powerchordets" far.

1 kommentar:

  1. bra intressant historielektion.
    Enkel och bra dans the strol.

    SvaraRadera